Arkiv för juli, 2010

Pr och politik

torsdag, 8 juli, 2010

Hittade en artikel i Miljöaktuellt som anknyter till min avslutande frågeställning i inlägget om pengabränningen. Två av tre riksdagskandidater anser att PR-företag och lobbyister ska redovisa sina kunder.

Undersökningen är gjord av PR-byrån Westander, som är en av de PR-byråer som redovisar sina kunder. Undersökningen är alltså med största sannolikhet utförd i egen sak. Men det förtar inte andemeningen – det är viktigt att veta varifrån påverkan kommer och i vilket syfte.  Jag anser att det är lika viktigt för allmänheten, väljarna, som det är för riksdagskandidaterna.

- Vår miljö är ett allmänintresse och lobbyismen företräder särintressen. Problemet med  resursojämlikheten, att pengar kan köpa politisk inflytande, förstärks utan transparens. PR- och lobbybranschens snabba tillväxt visar att det är en växande trend att kommersiella intressen påverkar politiker – och mycket av påverkan sker i det fördolda, säger Patrik Westander, VD Westander. (Miljöaktuellt)

Ett exempel på ett politiska beslut som man, utan att vara Einstein, kan misstänka är ett resultat av lobbying, är pensionsreformen. Plötsligt skulle vi alla bli ”aktieplacerade” och spekulera med våra framtida pensioner, och det är ju inte gratis att välja. Det är dock gratis att inte välja, men alla ”experter” anser att vi bör göra ett ”aktivt val”. Vilka är dessa experter? Det ger en ledtråd till vems intressen som ligger bakom reformen. Vilka vinner på detta? Vilka förlorar?

Det finns så klart fler exempel där denna påverkan av lobbying inte är lika uppenbar, men påverkar oss alla. Och någon någonstans tar in vinsten. Särintresset. För det är det lobbying går ut på.

Bränna upp 100 000 spänn

onsdag, 7 juli, 2010

Bra eller dålig PR?

Gudrun Schymans påhitt, sponsrat av reklambyrån Studio Total, att bränna upp 100 000 kronor har blivit kritiserat. Som en skymf mot folk som skulle behöva pengarna mycket bättre. Det är kanske inte en PR-strategi jag hade valt för ett parti som Fi, som redan provocerar en hel del med sin, i mitt tycke, hårdfeministiska profil. Ett alternativ hade varit att spontant lotta ut (sponsor)pengarna direkt från scenen bara till kvinnor,  och skapa uppmärksamhet på det sättet. Det hade gett en annan typ av rubriker som jag som partiledare hellre hade förknippats med. Men det hade inte gett samma mängd. Det hade med all sannolikhet inte fått samma uppmärksamhet utanför vårt lands gränser heller.  Och uppmärksamheten i sig, var målet:

– Svenska bilbranschen bränner 8 miljoner i Almedalen på att köpa champagne och de får nog inte lika mycket media, säger Thomas Mazzetti från Studio Total. (SvD)

Det är intressant att han tar bilbranschen som exempel och inte ett annat parti. För det här är ju inte bara ett jippo som skapar uppmärksamhet för Fi. Det generar lika mycket media för Studio Total. Gudrun Schyman skulle behöva en seriös PR-konsult, vars främsta syfte var att hjälpa Fi att nå ut med sitt budskap. Då hade de kunnat råda henne till en strategi med budskapet i fokus, istället för att skapa uppmärksamhet åt sponsorerna själva.

För där de har lyckats i antalet feta rubriker, har de misslyckats med budskapet. Nu är det de brända pengarna som diskuteras, inte sakfrågan. Eller tror ni att Gudrun Schyman har rätt? Att när den värsta uppståndelsen och upprördheten har lagt sig, kommer folk att se den ”verkliga” provokationen med löneskillnaderna? Jag tror inte det. Det jag kommer minnas från Almedalen 2010 var ”när Gudrun brände pengarna”.

Sedan är det så klart för jäkligt att könen bestämmer lönen. Men därom finns det också olika åsikter, beroende på hur man väljer att räkna på statistiken.

Bilbranschen, som Thomas Mazzetti jämför med, har nog lobbying och påverkan av politiker och beslutsfattare som mål med sin champagne, snarare än effektsökeri hos allmänheten.

Allt det här väcker en viktig etisk fråga när det gäller vår demokrati. Vilken plats bör sponsring, lobbying och PR ha i politiken? Vems budskap och agenda är det vi röstar fram?

Dagarna före semester

tisdag, 6 juli, 2010

Det går trögt idag. Jag tänker långsammare än vanligt märker jag (snigelfart på hjärnvågorna). Och tröttheten hänger i ögonen som tunga grusiga vikter.

Har kroppen tagit semester redan? Två dagar kvar nu. Två dagar till kan den väl vänta?

Latmasken

fredag, 2 juli, 2010

För att göra en kort historia lång.

Igår fick jag hem min nya bärbara dator. Jag hade en, som kraschade. Den höll i tre år. Datorer för 12000 kronor som fungerar som slit-och-släng-varor. Det kallar jag vinstmarginal. Man skulle blivit en Bill Gates istället! Nu köpte jag den nya för strax under 10 000. Det blir strax över 3000 om året, istället för 4000… om den här nya datorn nu håller lika ”länge”. Jo då jag kan vara ekonomisk, jag också.

Nå. Har varit utan bärbar dator sedan i vintras. Jag satsade på att köpa en ny stationär dator när den bärbara kraschade. Den gamla stationära var det dock inget fel på, men den var åtta år gammal och slöare än min hjärna framför tv-n en fredagkväll. Full med virus var den också efter att antivirusprogrammet slutade fungera. Jag tyckte ändå att behovet av en ny stationär var större. Man kan inte köpa allt på en gång, när man nu inte är Bill Gates.

Men jag är en riktig latmask. Jag har saknat att kunna ta med mig datorn till sängen, där jag, förutom att sova, brukar ligga och titta på TV osv. Min säng är multifunktionell, nämligen. Den är soffa och säng och ibland både och. Det kallas compact living på tjusig engelska, trångbodd på ren svenska. Trots mitt enda rum på 33 kvadrat, är jag för lat för att ta mig till den stationära datorn så fort jag vill mejla, surfa, skriva – whatever, för att fortsätta med svengelskan.

Som tur var fick jag drömjobbet, där jag har en egen bärbar jobbdator, som har fått fungera som stand-in. Fast hur kul är det att använda jobbets dator privat, och släpa hem den varje helg? Vill inte utsätta datorn för onödiga virusrisker och dylikt eftersom jag inte har någon aning om hur bra virusskydd datorn har. Dessutom, även om jag inte har något att dölja, så har jag ingen lust att ”visa” datorteknikerna på jobbet vart jag brukar surfa och så vidare. Lite privat vill man väl ändå vara?

Nu kan jag vara både privat och mitt rätta lata jag, och med en lättare väska på axeln när jag åker hem idag.