Arkiv för juni, 2010

Sommarljus

måndag, 28 juni, 2010

Nu har det vänt. Nu blir det mörkare igen. Pessimist? Nej, realist. Höstmörkret är ju ändå långt borta än!

Ljuset kommer finnas kvar ett bra tag. Jag tänker ta vara på det så mycket jag bara kan.

Häromnatten hade jag svårt att somna igen. Istället låg jag vaken och tittade på sommarnatten när den skred förbi utanför mitt fönster. Ett ord: vackert! Det är verkligen som om skymning och gryning flyter ihop. Ljuset lämnar aldrig horisonten utan färgar sommarnatten förföriskt blå.

I morse när jag åkte till jobbet vid sjutiden stod solen redan högt på himlen.

Jag älskar verkligen sommarljuset. Det är det bästa som finns!

Och snart har jag semester. Då kan jag njuta av det till hundra procent. Jag längtar.

Då kommer jag också ha mer tid över att skriva mer ”medvetet” här. Mer innehåll. Jag har så många uppslag i huvudet men inte tiden att sitta ned och faktiskt få ned dem på cyberpränt. Men snart så.

Vill ni se mer av vad jag har haft för mig de senaste dagarna kan ni titta in på min andra blogg: http://mias.blogg.se

Språkfundering så här en torsdagkväll

torsdag, 17 juni, 2010

Gå är ett speciellt ord på svenska. Det betyder ju bokstavligt talat att gå. Vi kan inte säga ”jag ska gå till Frankrike imorgon”. Eller ja, klart vi kan säga det. Men det är lite jobbigare att faktiskt utföra. Jag vet inte hur långt det är till Frankrike men det är ju åtskilliga mil. Vill till att man har slitstarka skor.

Vi åker, eller reser, till Frankrike.

Men i vissa sammanhang använder vi gå i betydelsen förflytta sig – inte bara till fots alltså.

”Vart går den här bussen?”
”Satan, tåget gick mitt framför näsan på mig!”

Det är först idag som jag har tänkt på detta. Just när jag såg bussen ”gå” ifrån mig. ”Jaha, där gick bussen. Kul. 10 minuter till nästa… Men vänta… bussen ”gick”? Hmm, intressant!” Så fungerar huvudet på en språknörd.

Någon som vet något mer om detta ord i denna betydelse? Varför kan jag, som faktiskt har ben att gå med, inte ”gå” till Frankrike, när bussar och tåg kan ”gå” betydligt kortare sträckor. Men bilar däremot, de kan inte gå.

Hmm?

Min andra skrivpuff. Något tjejigt.

torsdag, 17 juni, 2010

”Åh vad fint! När man håller upp det mot ljuset så bildas det liksom ljusröda mönster inuti! Man ser igenom.” Små barnfingrar vrider och vänder på det röda glashjärtat, som känns mjukt, bulligt och lent mot huden. Som en stor sten, fast mycket finare. Det lockade på långt håll där det låg i en korg full med andra saker som glittrade och blänkte. Halsband, och hårband, och allt möjligt. Men det här hjärtat, var det bästa. ”Åh kolla! Det blir liksom mörkare rött när man tar bort det från ljuset, då ser det nästan inte alls genomskinligt ut! Undrar hur det ser ut om man håller det mot ett annat ljus? Ett stearinljus? Eller den röda lampan i hallen hemma. Blir det ännu rödare då? Var är pappa nånstans?”

Kön är lång. ”Hur sjutton kan tjejer tycka klädshopping är KUL!?”. Han känner irritationen krypa i nackskinnet som en myrgång. Han har hittat ett par skjortor som han så väl behövde. H&M-billigt. Säkert H&M-kvalitet också, men de får duga. Han har lånat sambons bonuskort så att hon får extra poäng på hans skjortköp. Framför honom står två tonårstjejer med famnen full med kläder som man kan undra om de verkligen är kläder. De ser ut som överblivna tygbitar som någon stackars barnarbetare har satt ihop för ingenting, och som stora kedjan sedan säljer som ”mode” till aningslösa ungdomar. ”Inte klokt egentligen att de där småtjejerna ska gå omkring i kjolar kortare än min fikarast. Hur kan föräldrarna tillåta det? Min dotter skulle aldrig få ha sådana kläder på sig!”. Moraliserade han för sig själv. ”Vilka fruktansvärt fula påsar de har här på H&M. Röda, med nåt blommigt krafs – kul…Kunde de inte haft några som var lite mer diskreta?”

- Pappa, pappa! Titta vilken fin! Kan inte jag få den? Ansiktet strålade i kapp med glashjärtat när det fångade lysrörsljuset. Pappa fick nästan skrämselhicka.

- Det DÄR vill du inte ha! Det där är för tjejer! Han såg blicken i sonens ansikte slockna, medan han lydigt lade tillbaka hjärtat i sin korg tillsammans med de glittrande halsbanden och hårbanden. Det kändes lite i fadershjärtat att se sonens besvikelse, men man måste ju se till barnets bästa. Tänk om han kommit med det där hjärtat till skolan?

Min första skrivpuff – elegans

söndag, 13 juni, 2010

Tack för tipset, Ethel. Det här är första gången jag vågar prova. Det är lite läskigt. Jag är inte van vid att skriva ”skönlitterärt” och känner mig väldigt osäker. Men jag ville ändå göra ett försök.

- Är det här du, Marta? Fotografiet är i svartvitt, lite gulnat av tiden. Jag hittade fotot i ett album som låg på hennes bord. Jag har aldrig sett albumet förut och undrar varifrån det kommer. Marta fick aldrig besök. 

Kvinnan på fotot tittar på mig, intensivt och fängslande, med stora ögon markerade med ett streck över övre fransraden. Ögonfransarna sprider sig, långa och perfekt böjda, över ögonlocken. Läpparna ser nästan svarta ut på fotografiet men jag förstår att de är målade i djuprött. De är formade i ett förföriskt leende. En långklänning med kvinnlig skärning på en figur som överstiger alla nutida ideal, och ett halsband som i verkligheten måste ha glittrat ihop med sin bärare. Det ser ut som Marta. Men ändå inte. Kvinnan på bilden triggar fantasin med sin elegans från en annan tid.

- Marta? Är det här du? Frågar jag igen. Lite högre, lite mer artikulerat. Långsamt, medan jag håller henne i armen och visar fotot.

Hon vänder sig emot mig, som om hon först nu vid min beröring förstod att jag var där. Stora ögon tittar på mig utan att riktigt se mig. Hon svarar inte. Det gråa håret mäktar knappt med att täcka hjässan med sina spretiga testar. Hon har en urtvättad pastellrandig landstingsklänning, om de förtjänar att kallas klänning, på sig med en blå stickad kofta över. Koftan är det enda personliga jag vet om att hon äger. Förutom nu fotoalbumet. Var kommer det ifrån?

- Marta? Jag tar hennes händer och leder henne till sängen. ”Ja du lilla. Ja du lilla” säger hon. Om och om igen. Som hon alltid gör. Det är det enda hon säger. Vem pratar du om? Vem är du Marta?

- Linda vad gör du? Vi är mitt i frukosten, vi har inte tid att prata med patienterna nu! Frasen lät nästan inövad. Jag hade hört den så många gånger.

- Jag har jobbat natt! Jag slutade för en timme sedan!

- Slutat? Men vad gör du kvar på jobbet!?

- Är människa, för en gångs skull! Svarade jag. Kollegan, nyutexaminerad och på sin tredje vecka på avdelningen, ryckte till. Jag ångrade min hårda ton.

Jag brukar inte bli uppskattad för att jag stannade kvar på jobbet, utan att jobba, och är liksom inställd på att stå till svars för det. Men hon sa väl bara vad hon själv hade fått höra.

- Ja du lilla. Sa Marta då, med en klar klang i rösten. Hon lade sin ådriga hand på mitt vänstra lår. Jag blev överväldigad av denna ovanliga kontakt och tog hennes hand i min.

- Jag går och jobbar vidare. Sa kollegan. Hon såg på oss en stund, sedan log hon emot mig och gick. Jag kände ett litet hopp. En själsfrände?

Martas hand, som brukade vara tunn och kall, hade nu blivit varm i min. Jag lade fotot i Martas knä. Hon tittade på det en lång stund, utan att ta blicken ifrån det. ”Hon ser det!” jublade jag inombords. Efter ett tag strök hon över fotot med sin lediga hand.

- Marta, är det du på fotot? frågade jag igen. Hon mötte min blick. Och då visste jag svaret.

Språkförtroende?

lördag, 12 juni, 2010

Jag hör  ofta en inställning till vårt svenska språk bland svenskar som gör mig ledsen. Det verkar som om många av oss har ett dåligt ”språkförtroende”. Främst gentemot engelskan kanske, som har en högre status i samhället. Mer som ett ”riktigt” språk medan svenskan bara är något vi talar. Har jag fel i denna känsla?

Ofta kan man höra kommentarer som att svenskan är ett ”fattigt” språk. Det har inte lika många ord och uttrycksmöjligheter som t.ex. engelskan. Ajajaj så fel! Svenskan kan uttrycka allt vi vill att det ska uttrycka. Det är ett fantastiskt språk där vi kan bilda i stort sett vilka ord vi vill. Det är hur enkelt som helst. Sätt ihop vilka ord du vill bara! Svenska är ett ordbildningsvänligt språk (Se där, ett ord jag just hittade på som inte finns i något uppslagsverk, men fullt förståeligt ändå! Tack vare de öppna ordbildningsreglerna. :) ). Det är väl flexibilitet om något. Jag älskar att hitta på nya ord. Räknar vi orden i ordböcker, så har engelskan fler ord än svenskan. Men det beror helt enkelt på att engelskan har blivit utsatt för fler influenser genom sin maktställning i världen, imperialismen osv. Inte på att svenskan inte skulle kunna uttrycka samma sak. Det är bara fantasin hos oss språkbrukare som sätter gränserna.

Jag har också hört talare av andra språk som anser att svenskan inte är så ”utsmyckande” som deras modersmål. Lite som att de saknar ”poesin” från sitt modersmål när de talar svenska. Och ja, svenskan är ett direkt språk. Det säger som det är. Fast jag tror det beror på oss talare mer än språket i sig. Det är vi som ”folk” som är direkta och det avspeglar sig så klart i språket. Men även det kan vara otroligt poetiskt. Det kan ibland vara mer poetiskt, mer effektivt, än det målande svulstiga metaforiska. Men VILL vi vara målande, svulstiga och metaforiska, så finns det inget som hindrar oss i språkstrukturen och språkets möjligheter.

Svenskan har fått lite revansch hos sina talare tack vare program som P1:s Språket och Fredrik Lindströms ”Värsta språket” och ”Svenska dialektmysterier” och liknande populärvetenskapliga språkprogram. Språktidningen har också gjort succé. Inget gör mig gladare än initiativ som ökar det allmänna språkintresset. För börjar man diskutera språk med folk, så märker man att längst inne så är folk ändå fascinerade av det.

Här är en otroligt vacker låt sjungen av Malena Ernman med text av geniala Py Bäckman. Det här är ett bevis på hur vackert och poetiskt svenska är. Den här texten hade inte kunnat skrivas vackrare på något annat språk än svenska.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

Omedvetet

lördag, 12 juni, 2010

Bussen stänger dörrarna med ett pshhh. Sakta och försiktigt trampar chauffören på gasen och bussen börjar svänga ut från hållplatsen.

Plötsligt stannar den igen. Med ett ryck som får resenären på sätet bredvid mig att tappa sin blingade Iphone i golvet och de olyckliga som inte fick någon sittplats att kämpa med balansen.

Dörrarna öppnas igen med ett pshhh. En medelålders man kliver på bussen, med andan i halsen. Uppenbart tacksam för att bussen stannade:

- Tack ska du ha! Verkligen bussigt! Sa han och gick längre bak i bussen.

Jag fnittrade inombords. Tror inte han var medveten om ordvalet själv.

Nya budskap!

fredag, 11 juni, 2010

Härligt!

Regnet slår mot fönstret med en envishet utan dess like. Jag vet att jag är lite udda, men jag älskar regn.

Och alldeles nyss damp det ned två nya färska texter i min inkorg som ska formas till ett säljande budskap och sedan paketeras i en layout som motsvarar budskapet. Åh vad kul det ska bli att sätta tänderna i ett nytt projekt.

Det som är så roligt med budskapsformulering är att sätta sig in i mottagarens huvud och fantasi och verklighet. Hur tänker han/hon? Hur kan våra tjänster lösa hans/hennes problem? Hur ska jag förmedla detta så att mottagaren känner igen sig och förstår?  Hur får jag mottagaren att använda sin egen fantasi? Hur uppmuntrar jag till dialog?

Text (enligt det utvidgade textbegreppet/multimodalitet) är inte bara bokstäver, ord och bilder formgivna i en viss layout och ett visst medium (bok, tidning, reklam, film, internet och sociala medier etc etc). Det är också psykologi, beteendevetenskap och empatisering. Det är helt enkelt mänsklig kommunikation. Relationsskapande.

Är det inte fantastiskt?

Marknadsföring

onsdag, 9 juni, 2010

Idag ska jag vara med på ett möte om koncerngemensam marknadsföring. Det kommer, om jag har förstått det rätt, att främst handla om en webbsatsning.

Tänk att jag får vara med om allt det här roliga! Jag suger i mig som en svamp.

Nu sitter jag här och läser på så att jag är förberedd och lite mer insatt i det aktuella ämnet inför mötet. Jag lär mig en hel del om företaget och vilken bredd vi har i verksamheten. Det finns så mycket kunskap i den här koncernen. Det är verkligen intressant för mig att sätta mig in i den här världen. Den är helt ny för mig. Om ni bara visste hur mycket kunskap och forskning som ligger bakom det mesta i vår vardag. Ni skulle bli lika imponerade och fascinerade som jag. Jag hade ingen aning!

Min roll är nog mest att lyssna i det här läget eftersom jag inte har varit med i processen tidigare, men kommer att bli involverad längre fram.

Åh vad spännande det är. Det ska bli så kul att sätta tänderna i det praktiska marknadsföringsarbetet sedan också.

Irriterad!

söndag, 6 juni, 2010

Äntligen kommer jag in på bloggen! Har försökt hela dagen utan att lyckas.

Det gör mig faktiskt lite irriterad eftersom jag betalar för domänen. Jag undrar om det var webbhotellet eller Wordpress som krånglade för mig. Jag hoppas det här inlägget går iväg.

Det har varit en helg i stillsamhetens tecken vilket har varit skönt, på sätt och vis. Men lite antiklimaktiskt på samma gång. Jag antar att det är ytterligheterna som gör det. Från att ha att göra från morgon till kväll med jobb även på helgen till två helt lediga dagar utan specifika planer.

Det är ungefär samma känsla som när man slutade skolan och plötsligt inte behövde plugga på kvällar, lov och helger. ”Vad ska man göra nu!?”

Samtidigt känns det lite segt att gå till jobbet imorgon, eftersom de här två lediga dagarna har gått så fort. Jag har inte ens hunnit fatta att jag varit ledig. Det ska faktiskt bli skönt med semester snart.

Även om jobbet är superkul, så behöver man en paus ibland för att hämta nya krafter och ny inspiration. :) Framför allt att få känna sig lite fri utan tider att passa. Man har sin tid att spendera precis som man vill precis när man vill. Det längtar jag efter just nu.

Ledig helg

fredag, 4 juni, 2010

Dra på trissor!

Det ser faktiskt ut som om jag får en helt ledig helg. Det ska bli riktigt skönt att kunna släppa tankarna på jobbet helt ett par dagar.

Fy sjutton vilka roliga veckor jag har haft, men ack så intensiva. Det är höjden av tillfredsställelse att se resultatet av hårt arbete. Allt material vi har tagit fram kom från tryckeriet igår och det ser verkligen bra ut allting. Då blir man glad. Från ingenting till en helt färdig produkt. Det är kreativitetens belöning. Det är då man inser att det var värt allt hårt jobb och att man gärna skulle göra allting en gång till.

När känner du att din kreativitet får sin belöning?