Arkiv för kategori ‘Experimenterar’

Min första skrivpuff – elegans

söndag, 13 juni, 2010

Tack för tipset, Ethel. Det här är första gången jag vågar prova. Det är lite läskigt. Jag är inte van vid att skriva ”skönlitterärt” och känner mig väldigt osäker. Men jag ville ändå göra ett försök.

- Är det här du, Marta? Fotografiet är i svartvitt, lite gulnat av tiden. Jag hittade fotot i ett album som låg på hennes bord. Jag har aldrig sett albumet förut och undrar varifrån det kommer. Marta fick aldrig besök. 

Kvinnan på fotot tittar på mig, intensivt och fängslande, med stora ögon markerade med ett streck över övre fransraden. Ögonfransarna sprider sig, långa och perfekt böjda, över ögonlocken. Läpparna ser nästan svarta ut på fotografiet men jag förstår att de är målade i djuprött. De är formade i ett förföriskt leende. En långklänning med kvinnlig skärning på en figur som överstiger alla nutida ideal, och ett halsband som i verkligheten måste ha glittrat ihop med sin bärare. Det ser ut som Marta. Men ändå inte. Kvinnan på bilden triggar fantasin med sin elegans från en annan tid.

- Marta? Är det här du? Frågar jag igen. Lite högre, lite mer artikulerat. Långsamt, medan jag håller henne i armen och visar fotot.

Hon vänder sig emot mig, som om hon först nu vid min beröring förstod att jag var där. Stora ögon tittar på mig utan att riktigt se mig. Hon svarar inte. Det gråa håret mäktar knappt med att täcka hjässan med sina spretiga testar. Hon har en urtvättad pastellrandig landstingsklänning, om de förtjänar att kallas klänning, på sig med en blå stickad kofta över. Koftan är det enda personliga jag vet om att hon äger. Förutom nu fotoalbumet. Var kommer det ifrån?

- Marta? Jag tar hennes händer och leder henne till sängen. ”Ja du lilla. Ja du lilla” säger hon. Om och om igen. Som hon alltid gör. Det är det enda hon säger. Vem pratar du om? Vem är du Marta?

- Linda vad gör du? Vi är mitt i frukosten, vi har inte tid att prata med patienterna nu! Frasen lät nästan inövad. Jag hade hört den så många gånger.

- Jag har jobbat natt! Jag slutade för en timme sedan!

- Slutat? Men vad gör du kvar på jobbet!?

- Är människa, för en gångs skull! Svarade jag. Kollegan, nyutexaminerad och på sin tredje vecka på avdelningen, ryckte till. Jag ångrade min hårda ton.

Jag brukar inte bli uppskattad för att jag stannade kvar på jobbet, utan att jobba, och är liksom inställd på att stå till svars för det. Men hon sa väl bara vad hon själv hade fått höra.

- Ja du lilla. Sa Marta då, med en klar klang i rösten. Hon lade sin ådriga hand på mitt vänstra lår. Jag blev överväldigad av denna ovanliga kontakt och tog hennes hand i min.

- Jag går och jobbar vidare. Sa kollegan. Hon såg på oss en stund, sedan log hon emot mig och gick. Jag kände ett litet hopp. En själsfrände?

Martas hand, som brukade vara tunn och kall, hade nu blivit varm i min. Jag lade fotot i Martas knä. Hon tittade på det en lång stund, utan att ta blicken ifrån det. ”Hon ser det!” jublade jag inombords. Efter ett tag strök hon över fotot med sin lediga hand.

- Marta, är det du på fotot? frågade jag igen. Hon mötte min blick. Och då visste jag svaret.