Arkiv för kategori ‘Språk allmänt’

Stege – ett himla lustigt ord!

onsdag, 26 januari, 2011

Idag har jag suttit med arbetet inför vår kommunikationsworkshop hela dagen. För att förklara och skilja mellan alla olika måldefinitioner som finns i en verksamhets olika strategier så kom jag på att jag skulle ge avsnittet titeln ”Målstegen”.

Och när jag såg ordet, så insåg jag ju att det lika gärna kunde stå målstegEN som målSTEGEN. Det är det senare jag avsåg.

På vägen hem dök det där ordet upp igen. Steg-en, stegen. Var för sig hör man skillnaden i alla fall i betoning. Men sammansatt som i målstegen, försvinner tonskillnaden också. ”Hmm intressant… det betydelsebärande fonemet försvinner i sammansättning”. (#språknörd!) Ett steg, en stege. Stege.

Till slut hade jag funderat så mycket att jag kom på att stege är ett väldigt lustigt ord egentligen. Stege, stege, stege. En sådan uppenbarelse jag ofta får kring ett ord som jag funderar mycket på och upprepar för mig själv.

Det ser lustigt ut och låter lustigt.

Är det bara jag som är så här? Eller upplever ni också detta någon gång? Att man hänger upp sig på ett ord och upprepar det så många gånger att det till slut känns konstigt och lustigt, på ett ganska skrattretande sätt? Är det ett språknördigt fenomen som bara vi språknördar råkar ut för eller händer det alla - eller är det bara jag som är knäpp?

En liten parantes är att jag också kan få ett ord på hjärnan. Som inte vill släppa, precis som man får en sång på hjärnan. Det kan vara engelska, svenska, tyska, franska – vilket språk som helst och jag hakar upp mig på det. Det vill inte sluta eka i hjärnan! Är det också bara jag??

”Stege” liksom! Haha.

Tydlig rubrik?

lördag, 22 januari, 2011

Miljöskadad

onsdag, 15 december, 2010

Hotmejl oläst av Säpo – trots höjd beredskap - så stod det som rubrik på en länk till artikeln i Expressen på min Yahoo.

Tecken på att jag är för mycket på internet - jag läste ”hotmail” istället för hotmejl… Inte förrän jag började läsa artikeln insåg jag att jag hade ”läst fel”.

Tecken på att Säpo är för lite på internet är att det tog flera timmar innan de såg bombmannens hotmejl!

Dialektmysterier

tisdag, 16 november, 2010

På SR:s Språkets Facebook pågick för en tid sedan en dialekttävling där man skulle gissa på dialekter. En av dialekterna var från Stockholmstrakten.

Där fick man se lite attityder mot oss stackars Stockholmare. Vi blev kallade både det ena och det andra, och att vi tror att vi är ”förmer” när vi säger att vi inte har någon dialekt. Att vi anser att vi talar rikssvenska fast vi egentligen pratar ”dryg ful Stockholmska” och bara tror att det vi pratar är ”riktig svenska”.

Guilty as charged. Jag måste erkänna att jag alltid trott att jag inte har någon dialekt. Att jag pratar rikssvenska. Men inte för att jag tror att det är den ”riktiga svenskan” eller för att jag tror att jag pratar rikssvenska ”bara för att jag bor i Stockholm” och att jag därför skulle vara förmer än någon annan.  Så är det ingen som tror i Stockholm! Ingen jag känner i alla fall.

Jag tror helt enkelt att jag inte pratar någon utpräglad Stockholmska utan ganska neutralt. Man hör att jag inte är från Göteborg, jag är inte norrlänning, jag pratar inte skånska, inte gotländska, inte värmländska. Men det är klart, det kanske hörs att jag är från Stockholm? Kanske rikssvenska bara är ett annat ord för neutraliserad stockholmska och därför en dialekt?

Jag, och många med mig som tror att de pratar utan dialekt, tycker det är tråkigt att inte ha en dialekt! Vi känner inte igen oss i de fördomarna som kom fram i kommentarerna på Språkets Facebook-sida. Det är lite storstadsfenomenet – det är folk utanför storstäderna som ser ned på storstadsborna (generalisering bara för enkelhetens skull här, självklart ser inte alla utanför storstaden ner på storstadsbor!), inte storstadsborna som ser ned på dem, fast det är just den tron som hela fördomen bygger på.  Snacka om cirkelresonemang. Ganska typiskt fördomar många gånger. :)

Jag älskar våra dialekter. Vi ska vara rädda om dem. Jag är ju avundsjuk på er som har en dialekt, vilken som helst. Och många med mig, som är som jag.

Vad anser du? Hur ser du på rikssvenska och dialekter?

Vår tids stentavlor?

tisdag, 10 augusti, 2010

”Där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen” – Ulf Lundell, Öppna Landskap

Jag och en kollega påbörjade en intressant diskussion igår. Det hela började med en femkrona från 1977.

”Otroligt” säger kollegan. ”Den är ju äldre än jag!”

”Ja, och den lär överleva dig också!” sa jag. Om inte annat kanske någon livsform 3077 gräver upp femkronan från ruinerna från vår tid. ”Det här är ett mynt som människorna använde för två tusen år sedan, innan de förintade sig själva i kärnvapenkrig och extremväder.”

Kollegan nämnde att han hade böcker hemma som såg ut som nya, som var från 50- och 60-talet, och att det är fantastiskt att de har hållit så länge.

Det fick mig att fundera på vår digitala tidsålder och inlägget om elektronisk läsning. Vad händer med våra texter i framtiden? Många av oss, inklusive jag själv, skriver min ”dagbok” på nätet – ingen kommer någonsin att hitta den gömd eller glömd någonstans om femtio år och göra den till en ”Anne Franks dagbok” (ens om den var intressant nog). Vi laddar hem film och musik och böcker som digitala filer som vi konsumerar genom elektroniska apparater. Filformaten och apparaterna byts ut allt snabbare och nya filformat och datorer krävs. Om tio år kan vi kanske  inte ens spela mp3-filer längre.

Förr i världen klottrade man på hällar, en jordens egendom som tillhör alla, och som funnits där i miljarder år och kommer finnas där i miljarder år till. Man ristade in runor och figurer. Än idag berättar den tidens klotter om hur de levde då.

Vi klottersanerar.

Vår samtid står inte ristad i sten!

Kommer vår moderna tid bli ett svart hål i historien? Kommer framtida generationer (eller livsformer…?) någonsin kunna få veta hur vi levde, hur vi tänkte, vad vi gjorde?

Språkfundering så här en torsdagkväll

torsdag, 17 juni, 2010

Gå är ett speciellt ord på svenska. Det betyder ju bokstavligt talat att gå. Vi kan inte säga ”jag ska gå till Frankrike imorgon”. Eller ja, klart vi kan säga det. Men det är lite jobbigare att faktiskt utföra. Jag vet inte hur långt det är till Frankrike men det är ju åtskilliga mil. Vill till att man har slitstarka skor.

Vi åker, eller reser, till Frankrike.

Men i vissa sammanhang använder vi gå i betydelsen förflytta sig – inte bara till fots alltså.

”Vart går den här bussen?”
”Satan, tåget gick mitt framför näsan på mig!”

Det är först idag som jag har tänkt på detta. Just när jag såg bussen ”gå” ifrån mig. ”Jaha, där gick bussen. Kul. 10 minuter till nästa… Men vänta… bussen ”gick”? Hmm, intressant!” Så fungerar huvudet på en språknörd.

Någon som vet något mer om detta ord i denna betydelse? Varför kan jag, som faktiskt har ben att gå med, inte ”gå” till Frankrike, när bussar och tåg kan ”gå” betydligt kortare sträckor. Men bilar däremot, de kan inte gå.

Hmm?

Språkförtroende?

lördag, 12 juni, 2010

Jag hör  ofta en inställning till vårt svenska språk bland svenskar som gör mig ledsen. Det verkar som om många av oss har ett dåligt ”språkförtroende”. Främst gentemot engelskan kanske, som har en högre status i samhället. Mer som ett ”riktigt” språk medan svenskan bara är något vi talar. Har jag fel i denna känsla?

Ofta kan man höra kommentarer som att svenskan är ett ”fattigt” språk. Det har inte lika många ord och uttrycksmöjligheter som t.ex. engelskan. Ajajaj så fel! Svenskan kan uttrycka allt vi vill att det ska uttrycka. Det är ett fantastiskt språk där vi kan bilda i stort sett vilka ord vi vill. Det är hur enkelt som helst. Sätt ihop vilka ord du vill bara! Svenska är ett ordbildningsvänligt språk (Se där, ett ord jag just hittade på som inte finns i något uppslagsverk, men fullt förståeligt ändå! Tack vare de öppna ordbildningsreglerna. :) ). Det är väl flexibilitet om något. Jag älskar att hitta på nya ord. Räknar vi orden i ordböcker, så har engelskan fler ord än svenskan. Men det beror helt enkelt på att engelskan har blivit utsatt för fler influenser genom sin maktställning i världen, imperialismen osv. Inte på att svenskan inte skulle kunna uttrycka samma sak. Det är bara fantasin hos oss språkbrukare som sätter gränserna.

Jag har också hört talare av andra språk som anser att svenskan inte är så ”utsmyckande” som deras modersmål. Lite som att de saknar ”poesin” från sitt modersmål när de talar svenska. Och ja, svenskan är ett direkt språk. Det säger som det är. Fast jag tror det beror på oss talare mer än språket i sig. Det är vi som ”folk” som är direkta och det avspeglar sig så klart i språket. Men även det kan vara otroligt poetiskt. Det kan ibland vara mer poetiskt, mer effektivt, än det målande svulstiga metaforiska. Men VILL vi vara målande, svulstiga och metaforiska, så finns det inget som hindrar oss i språkstrukturen och språkets möjligheter.

Svenskan har fått lite revansch hos sina talare tack vare program som P1:s Språket och Fredrik Lindströms ”Värsta språket” och ”Svenska dialektmysterier” och liknande populärvetenskapliga språkprogram. Språktidningen har också gjort succé. Inget gör mig gladare än initiativ som ökar det allmänna språkintresset. För börjar man diskutera språk med folk, så märker man att längst inne så är folk ändå fascinerade av det.

Här är en otroligt vacker låt sjungen av Malena Ernman med text av geniala Py Bäckman. Det här är ett bevis på hur vackert och poetiskt svenska är. Den här texten hade inte kunnat skrivas vackrare på något annat språk än svenska.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem